riksspelmän

eva karlsson

Hur började din folkmusikaliska bana?

”När jag var tio år började jag i den kommunala musikskolan. De hade öppet hus och jag gick runt på alla stationerna där man fick prova olika instrument.
Jag hade redan bestämt att jag ville spela tvärflöjt, för den var så blank och fin tyckte jag. Men det visade sig den där kvällen att det var omöjligt att få ljud i den, och inte räckte jag ut till flöjtens ände heller. Då var det mycket roligare vid fiolerna. Där fanns det alldeles lagom små fioler och lärarna hjälpte till med stråken och ryckte ner mina fingrar så att jag spelade Blinka lilla stjärna. Så när vi åkte hem hade jag lämnat in en blankett med fiol som första val.
Sex år senare skulle Lindesbergs folkdansgille åka till Tyskland på en ungdomsfestival.
Jag tror de annonserade i tidningen efter ungdomar och mamma tyckte att jag skulle bli med där. Hittills
hade jag inte spelat folkmusik, utan bara den “vanliga” musikskolerepertoaren.
Men med på Tysklandsresan var familjen Ohlström från Ställdalen, och pappan Stefhan spelade bl.a. Hårgalåten i a-moll på två strängar samtidigt med förslag och drillar. Jag hade aldrig hört
nån spela på det sättet och föll som en fura. Efter den resan blev jag otroligt ivrig och åkte på alla kurser i länet, och spelade jämt hemma. Det ledde sedan vidare till Malungs folkhögskola och på den vägen är det. Senare har jag pluggat norsk folkmusik i Rauland också, och en liten snabbis på Ole Bull-akademiet i Voss.”

Vilka är dina folkmusikaliska förebilder?
”Jag gillar det bondiga, enkla, svängiga, de ideal som dök upp under 70-talet. Lite skit under naglarna ska det vara. Det får inte bli för fint, då tappar jag intresset. Under min uppväxt fanns
det några förebilder. I början försökte jag härma Ulf Karlsson, Hans Skotterud och Peter Beijer. “När jag gick å fria”-skivan har snurrat många varv där hemma, och står sig faktiskt än idag. Efter ett tag riktades intresset västerut, och under några år var Kalle Almlöf och Mats Berglund viktiga förebilder. Idag kan jag inte komma på några specifika förebilder inom olkmusiken, bara såna som jag gillar att lyssna på, och såna som jag känner en gemenskap med för att vi har samma ideal och förhållningssätt. Om man ska försöka tänka någon förebild, så känns det mer som att jag har en förebild i huvudet som består av klanger, sound, sväng, attityd m.m., en salig blandning av allt jag gillar att lyssna på och har lyssnat på fram till idag.”

Juryns motivering var:
”För dansant och klangrikt spel av låtar från Närke”. Jag hade hoppats på just den motiveringen!
Vilka typer av spelningar trivs du bäst med att göra?
Jag spelar helst till dans och målet är så klart att spela så dansant och svängigt som möjligt. De roligaste spelningarna är när man spelar en hel danskväll i en lokal som är stämningsfull
och ett golv som är fullt av dansare som ger järnet. Man får så mycket energi av dansarna!
De största upplevelserna har jag haft i ganska små danslokaler, ungefär som Felan i storlek. Vill gärna ha mic då också så att man verkligen hörs. Spelar gärna på duo i såna sammanhang. Men det
är också roligt de gånger det är ren konsert. Då får man chansen att spela en annan typ av låtar, och publiken lyssnar oftast på ett lite annat sätt också. Sen är det ju också otroligt kul att sitta med sina favoritspelkompisar och jamma en sen natt.”

Vilka låtar spelade du upp med 2011? Varför valde du de här låtarna?
”Jag valde låtar som jag kunde sedan länge. Jag förstod att jag skulle bli nervös under ppspelningen och ville ta nåt som satt i ryggmärgen. Jag spelade några av mina favoriter: “Huggaremamma” efter Johan Andersson, en slängpolska efter Rulin i d-moll och en A-dur-hamburska efter Per Erik Olsson. Det är ju tre polskor med ganska olik karaktär, både när det gäller tonart och rytm. Jag tänkte att det säkert var smart. Sen undrade juryn om jag inte kunde ta en låt till, och då spelade jag en visa som jag inte alls spelat särskilt mycket alls, efter Johan
Andersson. Jag vet inte hur jag tänkte då, för den är ju finstämd och lätt att få stråkdarr på om man är nervös.”

Varför kom du att intressera dig för Zornmärkesuppspelning?
”Under den där resan till Tyskland hade de ju som sagt bett riksspelman Stefhan Ohlström att följa med. Han spelade så fint och han hade silvermärket på bröstet. Då bestämde jag mig
för att jag skulle bli riksspelman när jag blev stor. Men bara några år senare tog jag snarare avstånd från Zornmärket och bestämde mig för att aldrig nånsin spela upp. Jag tyckte det kändes dumt att andra människor, utanför folkmusikmiljön, såg det som en bekräftelse
på att man kunde spela. Jag tyckte att de borde höra om nån kunde spela ändå, med eller utan Zornmärke. Det var ju inte det som gjorde att man var bra. Dessutom fick jag för mig att bra
teknik premierades framför bra sväng, vilket jag tyckte var dåligt. Så gick ganska lång tid. Tills jag tröttnade på att de där människorna frågade “Åhhh jahaaaa, spelar du folkmusik? Guuud
så mysigt, är du sån där riksspelman då?”, och att de, när jag svarade nej, klappade mig på axeln och sa “Jaha, men du är säkert duktig ändå” med ett lite tröstande tonfall. Alltid samma
sak. Då ville jag gärna kunna säga att jag var riksspelman, så att jag slapp den där klappen på axeln. Om det nu kan vara till hjälp att ha ett silvermärke, så varför ska jag vara så motsträvig tänkte jag. Det var egentligen mest av den anledningen jag spelade upp, så att människor
utanför folkmusikmiljön skulle förstå att man kunde spela. För min egen skull betydde det inte så mycket, och inte inför mina folkmusikvänner heller. Bland mina musikervänner betyder det ingenting om man är riksspelman eller inte. Det är hur man spelar som räknas.”

I vilka sammanhang spelar du i idag?
”Jag spelar ju mest till dans. Antingen rena danskvällar eller kanske ett danspass och konsert på nån festival. Oftast på duo. Eller så spelar jag på danskurs eller har låtkurs. Ofta kombineras alltihop, att man har en helg eller hel vecka med kurs (danskurs och spelkurs) och konsert och danskväll. Kurserna är ofta solospelning. Det är tuffa jobb för rygg och axlar. Kurserna hålls ofta utomlands, t.ex. i USA, där de har veckoläger eller långhelger. Det blir ju lite extrema ituationer då. I somras hade vi ett riktigt mastodontjobb i Tyskland och jag fick en riktig bullig Karl
Alfred-muskel på stråkarmen. Svullnaden försvann efter att jag kommit hem, men den gör ont än idag. Det är tur att jag inte jobbar med fiolen på heltid, utan kan ta det lite lugnt när jag kommer hem från såna resor.”

Andreas Svensson
Bild: Urban Lind