Närketradition
   Olle firar 20 år som Närkebo i år och vi pratar om spelmanstradition i Närke.
- Det saknas – med några enstaka undantag – många led i Närketraditionen. Därför är det svårt att veta hur låtarna var menade, och det bästa vi kan göra är att tolka notskrifter så gott som möjligt. Ibland får vi nog helt enkelt bestämma oss för hur vi vill att det ska låta. Ett problem med Närkelåtarna är att många tyvärr inte vet om att de finns. Sånt kan man ju förstås råda bot på…
Upp

Numera bor Stefhan i Yxsjöberg, alldeles i närheten av gränsen till Dalarna. Jag frågar ifall han har hittat några spelkamrater där, men inte. Kanske det finns nånstans i krokarna, funderar Stefhan.

Stefhan säger sig vara lokalpatriotisk när jag frågar om vilken spelmansstämma han föredrar i landet. Han gillar de lokala stämmorna i det mindre formatet - som spelträffen i Kopparberg där intervjun genomförs. När det gäller musiken, så är andrastämmor något Stefhan har specialiserat sig på. Utöver det berättar spelmannnen att han alltmer spelar till polskedanskurser runtom i landet. Han gillar den formen för spelet.

Riksspelmannen Gunnar Kärnheim tillhör de spelmän i landet som har lyckats vidareföra gammal folkmusiktradition till en ny generation i en hel region – i det här fallet Örebroregionen. Många är de spelmän som suttit i Gunnars källare och spelat och så småningom själva startat nya spelcirklar.
     Gunnar började spela fiol i tioårsåldern. Pappa Anton spelade i Örebro spelmansgille, en förgrening av Folkmusikförbundet. Spelmännen i gillet träffades hemma hos varandra och spelade, så Gunnar växte upp med folkmusiken i hemmet. Bertil Rydberg var en av de spelmän som Gunnar träffade på som ung spelman. Rydberg var ÖLFM:s ordförande 1956-1972 och Gunnar kom 1972 att överta ordförandeskapet, för att behålla det i två decennier.

98,3 + 33,5 mil för medalj
    Thore Härdelin och Gunnar Kärnheim blev riksspelmän samma år, 1967, tillsammans med fem andra lyckliga. Uppspelningarna stod i Luleå och efter väl förrättat spel kunde silvermärkestagarna åka de 33,5 milen till Kiruna och hämta medaljen. Uppspelningarna och stämman stod på två orter det året.
    En spelman från Gällersta, Gustav Åhlund, inspirerade Gunnar storligen att spela låtar efter Johan Andersson, Snavlunda. Gunnar spelade upp med sammanlagt fyra låtar. De ordinarie tre avverkades och så småningom blev Gunnar inkallad igen för att spela en andra gång. På frågan varför från undertecknad, svarar han:- De tyckte väl det var intressant…de ville kanske se ifall jag kunde fler än tre låtar.
    Det kunde han och visade det väl med "extranumret" Lerbäckspolskan. Det är en polska som finns upptecknad som Nr.424 i Hälsingedelen av Svenska Låtar. Förlagan finns dock i den gamla uppteckningen från Närke daterad till år 1731 och Gunnar antar att polskan blivit spelad av Carl Viktor Rulin när det begav sig. De tre första låtarna Gunnar spelade upp med återfinns i Närkedelen av Svenska Låtar och är efter Johan Andersson. Det är Nr.13 – en polska kallad Bunka Lina, Nr.15 – en polska efter Spel Petter samt polska Nr.24.

Riksspelmannens ansvar
    Att bli riksspelman medför viss status. Zornmärkesnämnden är mer restriktiv idag än tidigare, tycker Gunnar. Fler och fler vill ju bli riksspelman, så jag tror att statusen har höjts eftersom en mindre andel än tidigare blir riksspelmän.
    Tycker du att en riksspelman har något ansvar för folkmusiktradition?
    - Ja, en riksspelman idag ska kunna berätta om historien bakom åtminstone delar av folkmusiken och folkmusikens renässans. Och förstås känna till anknytningen till Anders Zorn.
    Gunnar Kärnheim har varit aktiv folkmusiker i över 60 år och säger att det är fortfarande roligt att förkovra sig, att lära sig mer. Varje år åker han till Malung tillsammans med Örebro spelmanslag och lär sig låtar på en veckoslutskurs. Och så blir det förstås en tripp till Bingsjö också, varje år! Kopplingen till historien finns alltid nära. Under många år inspirerades Gunnar av och spelade med Bertil Rydberg och Ragnar Forsgren – en mästare på andrastämmor. I 50 år har han spelat åt Kulturella föreningen, ett av folkdanslagen i Örebro. Bland annat tillsammans med Evert Sahlberg från Hallsberg.
   - Ja, jag började hos dem 1955, på hösten, erinrar sig Gunnar.

Gammal och ung?
    Såsom nutida ordförande i folkmusikförbundet, passar undertecknad på att fråga Gunnar om vad han tror om glappet mellan ÖLFM och FELAN. Gunnar svarar att det var mer konkurrens mellan föreningarna på 70- och 80-talet då ÖLFM var en "gammal" förening och FELAN bestod av engagerade ungdomar som gärna moderniserade folkmusiken. Idag vet han inte vad glappet beror på.
    - Kanske är det en generationsfråga? För många är det nog så att tiden räcker inte till att besöka alla evenemang som anordnas.
Gunnar Kärnheim har utfört ett verkligen gediget arbete under mer än ett halvt sekel för folkmusiken i Örebro län. Med inspiratörer som Evert Sahlström, Viksta-Lasse, Nelly o Folke Östlund, Karl Iderström och Rudolf Rittberg har Gunnar ett oerhört brett register att ösa ur och – han öser fortfarande
Undertecknad är:
/Andreas Svensson
Upp

Traditionsförvaltning
Thomas tycker det är en spännande musikalisk resa han har fått möjligheten att vara med om i och med uppspelningarna.  Spelsjälvförtroendet har vuxit allteftersom uppspelningarna har blivit fler. Thomas spelade upp första gången 2001och nu år 2007 i skånska Degeberga var sista gången.

Finns det någon särskild speltradition du tycker om?
Jag har nog fastnat särskilt för låtar efter Erik ”Glysen” Johansson och Johan Andersson från Snavlunda. Överhuvudtaget låtarna från Bergslagen där intryck från Västmanland, Värmland och Närke blandas är intressanta. Glysens låtar är det inte så många som spelar och så kommer vi ju från samma del av landskapet, Vintrosatrakten vid Kilsbergen.

 I Degeberga spelade Thomas upp med tre låtar: Skänklåt efter Axel Inge, Kökslåten efter Johan Andersson, samt polska efter Paulus Blom (Svenska Låtars Närkedel, nr.4 efter Johan Fredrik Grönkvist). Thomas tror att folk som spelar upp för Zornmärke ibland tror att man ”måste” välja svåra låtar. Det är dock minst lika viktigt att det svänger om musiken, som att speltekniken är väl utvecklad. För att få rätta svänget är det kanske en förutsättning att man har spelat till dans, resonerar han. Thomas rekommenderar alla att spela upp och på frågan varför från undertecknad, svarar han att det är ett positivt mål att ha framför sig. Man får verkligen ta itu med sitt eget spel och utveckla tonen.

Silver förpliktigar
Tycker du att du har några förpliktelser i och med att du nu innehar Zornmärket i silver?
Ja, det tycker jag. Dels att föra traditionen vidare och dels att ställa upp i olika spelsammanhang. Det gäller ju att sprida folkmusikens flamma över världen – eller åtminstone i Närke (skratt).

Hur mycket pengar tror du att du har lagt ner på din strävan efter silvermärket? (Thomas har spelat upp vid sex tillfällen)
Det måste bli minst 6-7000 kronor. Det är ju anmälningsavgiften, som var 400 kronor första gången och som är 600 kronor idag. Och så ska man ju äta och ha någonstans att sova, plus resekostnaderna.

Är märket värt pengarna då?
Absolut! Jag är väldigt glad och tacksam för att jag fick det! Har försökt så länge och den här gången i Degeberga kändes det som att det var allt eller inget som gällde.

Upp

Jan-Anders Andersson, Latorp Zornmärket i silver vid uppspelningarna i Delsbo 2008

Helene Gerdevåg I vår serie med intervjuer med länets riksspellmän fick undertecknad möjligheten att samtala med det tidigare ordföranden i ÖLFM - Helene Gerdevåg. Efter att ha fått bronsmärket och silverdiplom tilldelades Helene silvermärket 1981 i Linköping. Hur började din musikaliska bana? "Pappa spelade och faster och kusiner med. Jag började spela fiol som femåring. Först var det mest Västerbottenlåtar då pappa kom därifrån. På 70-talet fick vi kontakt med lokala spelmän på stämmor som till exempel Siggebohyttan och på så vis började vi spela Närkelåtar"

Pål Olle stor förebild
Tillsammans med sin far Göran Andersson var Helene en flitig besökare av stämmor. Det gjorde att hon fick ett brett spektrum av låtar från många landskap men låtarna från Närke och Västerbotten var de som att ligga henne varmast om hjärtat. Spelet utvecklades och stämspelet blev något Helene koncentrerade sig mer och mer på. Utvecklingen ledde så småningom fram till att Helene spelade upp för Zornmärket på Närkelåtar. Tankar om att även spela upp med Västerbottenlåtar har hon haft men inget hon gjort slag av.

Vad gjorde att du spelade upp för Zornmärket?
"Jag hade förebilder som riksspelmän och sen så lockade erkännandet i sig att utnämnas till riksspelman"

Vilka förebilder hade du?
"Nummer ett var Pål Olle, framförallt på grund an hans stämspel. Andra förebilder var till exempel Renate Olsson och Emil Olsson, men även Nelly Östlund, från Hälsingland. Den lokale spelmannen Ragnar Forsgren betydde mycket för stämspelet."

Vilka låtar spelade du upp med och varför valde du dem?
"Närkes storpolska efter Linus Danielsson, Bröllopsmarsch av Per-Erik Olsson och Hamburgska från Brevens efter Harry Hellström. Låtarna valde jag för att visa upp olika typer och speciellt få med en hamburgska då den typen av dans och låt är speciell för Närke."

Tradition och nyskapande
Helene berättar att utmärkelsen förde med sig att hon fick mer respons av människor runt omkring. Än idag får Helene Gerdevåg respons tack vare titeln riksspelman.

Tycker du att riksspelmannaskapet medför ett ansvar för spelmanstraditionen?
"Det finns ett ansvar i att fortsätta sprida traditionen vidare och lära ut musiken men samtidigt vara öppen för förändringar och nyskapande."

Intervjun avslutas med att avi pratar om folkmusiken  i Helenes liv idag. Hele berättar att hon håller igång spelet, men att hon inte spelar lika mycket som förr. Hon har dock en del yngre elever som hon spelar folkmusik med.

/Andreas Jacobsson
Upp